Livets vindar

Lyssnar på Lalehs senaste realise. Hennes melodier känns som skrivna i vinden. Jag känner mig som en del av vinden själv. Lätt men oförutsägbar. Vi lämnar Oslo och hennes vindar. Jag packar ner mitt liv i lådor, vilket gör mig lite fundersam. Alla ting bär med sig något minne eller en fragment av vad som en gång varit. Jag är lycklig, och jag är lycklig över beslutet jag tog över att flytta hit, det har gett mig mycket. Jag är även lycklig över att gå vidare. Jag börjar bli lite ivrig över att få allting gjort. Nu vill jag iväg. Låta flygplanet flyta på äventyrsvinden och ta mig till min dröm. Mitt mål jag haft i mitt sikte så länge. Över ett år har jag sparat pengar och jobbat mot detta. Kan inte fatta att vi verkligen gör det nu. Jag och Oscar.

Vi låg i samma säng för vad som nu känns som en evighet sedan. Vi låg och såg varandra i ögonen och målade upp ett liv för varandra. Tänk när vi bor tillsammans. Tänk när vi lagar mat för varandra i vårt eget kök. Tänk när vi hittat våra rutiner och känner att rytmen i livet matchar med rytmen i bröstkorgen. Jag kommer ihåg när vi kom fram till Oslo 1:a september 2013 med packning så tung att vi inte kunde röra oss en meter utan att bryta rygg och nacke och alla andra kroppsdelar. Vi tog en taxi som visade sig vara den första prischocken inom Norges gränser och vårt kollektiva boende var bara runt hörnet. Det var de dyraste 50 metrarna jag någonsin har åkt. På en söndag.

I morgon har vi bott här i exakt två år. I övermorgon åker vi tillbaka till Sverige. Hem till familj och vänner. Måste få allt sagt och allt gjort med alla jag älskar hemma. Men tacksamt nog är det inte en one-way ticket till Mars vi har köpt, inom jordens atmosfär delar vi fortfarande vårt utrymme så i saknaden i Indien kommer jag fortfarande bära med dem i mig. Trots att jag kommer andas in luft från andra sidan jordklotet så är det samma luft vi alla andas. Samma vind som bara rest över land och hav.

Skål för framtiden

Höll på att tappa andan när jag fick sms från Indiska ambassaden i Oslo. Ansökningsprocessen är färdig så i morgon hämtar vi upp våra visum. Jag log och skrattade lite sådär halvt sammanhängande. Ögonblicket senare kom de där fjärilarna tillbaka till magen. Nu hoppas jag innerligt att de blev godkända. Vad gör man annars? Haha, neeeeeej inte tänka så! Hush!

Har redan kollat upp trikk, 12.26 åker vi ner. Ambassaden öppnar 13.00. Om jag så ska behöva stå utanför och vänta på att det öppnar så gör jag det. Gärna. Det blir en stor dag i morgon och resten av helgen kommer jag studsa på moln.

Igår hjälpte jag Oscars syster på hennes företag eftersom de behövde hjälp med att förbereda en slags kick-off för deras kunder och den kommande mässan de ska ha till helgen. Jag agerade som servitris. Det var riktigt kul, dels för att jag saknar restaurang miljön och för att jag ville komma ifrån lägenheten. Det blev en del dricka över från festen och jag fick med mig en flaska champagne hem. Som om att ödet har gjutit ihop detta ögonblick just för mig, ska denna champagneflaska inte gå till spillo. Efter Oscars sista arbetsdag och för att vår dröm snart går i uppfyllelse, ska vi skåla tillsammans för sista gången i vår första lägenhet.

Team

Oscar sover som en stock efter vårt storstäd av hela lägenheten. Skrubba, damma, skrubba lite till, torka, borsta och svettas som en gris. Det är några verb som beskriver dagen. Däremot finns det ingen bättre känsla när man inser att man är helt färdig. Lägenheten är kliniskt ren. Så nära det kan bli åtminstone. Jag funderar en stund på allt som har skett mellan dessa väggar. Våra beslut, vårt liv, vår gemensamma vardag. Att bo tillsammans i ett väldigt begränsat utrymme kan bidra både till stor frustration, men samtidigt en väldigt påtaglig närhet. Vi har liksom aldrig kommit ifrån varandra riktigt. Under de kallaste vinterdagarna när ansiktet frös till is så fort man gick ut genom dörren, höll vi oss inomhus och höll om varandra. Tröstade varandra och fick varandra att skratta.
Under våren drog vi ut cyklarna och tog oss ner till havet och kämpade oss hem igen i alla jävliga uppförsbackar.

Snart lämnar vi vår första lägenhet vi har delat ihop och jag är nöjd. Jag är nöjd över vad vi klarade av. Vi skaffade jobb, vi blev sambos och vi stod ut. Två år har svept förbi och samtidigt som mycket har förändras och håller på att förändras, så är kärnan fortfarande stabil och stark. Vi är ett starkt team.

När jag nu har samlat lite energi igen efter vårt enorma röj så känner jag en stillsam ro. När jag har en människa jag litar på till hundra procent vid min sida, som beskyddar mig och är min bästa vän, så känner jag mig trygg att åka till Indien. För vad som än sker, så har vi alltid varandra. Tillit är det viktigaste för mig att bära med mig till något så stort som detta är.