Livets vindar

Lyssnar på Lalehs senaste realise. Hennes melodier känns som skrivna i vinden. Jag känner mig som en del av vinden själv. Lätt men oförutsägbar. Vi lämnar Oslo och hennes vindar. Jag packar ner mitt liv i lådor, vilket gör mig lite fundersam. Alla ting bär med sig något minne eller en fragment av vad som en gång varit. Jag är lycklig, och jag är lycklig över beslutet jag tog över att flytta hit, det har gett mig mycket. Jag är även lycklig över att gå vidare. Jag börjar bli lite ivrig över att få allting gjort. Nu vill jag iväg. Låta flygplanet flyta på äventyrsvinden och ta mig till min dröm. Mitt mål jag haft i mitt sikte så länge. Över ett år har jag sparat pengar och jobbat mot detta. Kan inte fatta att vi verkligen gör det nu. Jag och Oscar.

Vi låg i samma säng för vad som nu känns som en evighet sedan. Vi låg och såg varandra i ögonen och målade upp ett liv för varandra. Tänk när vi bor tillsammans. Tänk när vi lagar mat för varandra i vårt eget kök. Tänk när vi hittat våra rutiner och känner att rytmen i livet matchar med rytmen i bröstkorgen. Jag kommer ihåg när vi kom fram till Oslo 1:a september 2013 med packning så tung att vi inte kunde röra oss en meter utan att bryta rygg och nacke och alla andra kroppsdelar. Vi tog en taxi som visade sig vara den första prischocken inom Norges gränser och vårt kollektiva boende var bara runt hörnet. Det var de dyraste 50 metrarna jag någonsin har åkt. På en söndag.

I morgon har vi bott här i exakt två år. I övermorgon åker vi tillbaka till Sverige. Hem till familj och vänner. Måste få allt sagt och allt gjort med alla jag älskar hemma. Men tacksamt nog är det inte en one-way ticket till Mars vi har köpt, inom jordens atmosfär delar vi fortfarande vårt utrymme så i saknaden i Indien kommer jag fortfarande bära med dem i mig. Trots att jag kommer andas in luft från andra sidan jordklotet så är det samma luft vi alla andas. Samma vind som bara rest över land och hav.

Kommentera här: