Team

Oscar sover som en stock efter vårt storstäd av hela lägenheten. Skrubba, damma, skrubba lite till, torka, borsta och svettas som en gris. Det är några verb som beskriver dagen. Däremot finns det ingen bättre känsla när man inser att man är helt färdig. Lägenheten är kliniskt ren. Så nära det kan bli åtminstone. Jag funderar en stund på allt som har skett mellan dessa väggar. Våra beslut, vårt liv, vår gemensamma vardag. Att bo tillsammans i ett väldigt begränsat utrymme kan bidra både till stor frustration, men samtidigt en väldigt påtaglig närhet. Vi har liksom aldrig kommit ifrån varandra riktigt. Under de kallaste vinterdagarna när ansiktet frös till is så fort man gick ut genom dörren, höll vi oss inomhus och höll om varandra. Tröstade varandra och fick varandra att skratta.
Under våren drog vi ut cyklarna och tog oss ner till havet och kämpade oss hem igen i alla jävliga uppförsbackar.

Snart lämnar vi vår första lägenhet vi har delat ihop och jag är nöjd. Jag är nöjd över vad vi klarade av. Vi skaffade jobb, vi blev sambos och vi stod ut. Två år har svept förbi och samtidigt som mycket har förändras och håller på att förändras, så är kärnan fortfarande stabil och stark. Vi är ett starkt team.

När jag nu har samlat lite energi igen efter vårt enorma röj så känner jag en stillsam ro. När jag har en människa jag litar på till hundra procent vid min sida, som beskyddar mig och är min bästa vän, så känner jag mig trygg att åka till Indien. För vad som än sker, så har vi alltid varandra. Tillit är det viktigaste för mig att bära med mig till något så stort som detta är.

Kommentera här: