Ingen sömn

Tillslut kommer man till en gräns. 
 
Jag bara vrider och vänder mig i sängen, räknar får, räknar år och räknar andetagen från Oscar.
Tillslut blir man svinhungrig. Tillslut måste man upp för att kolla till något. Det gjorde jag, flera gånger.
Nu har jag gått upp. Äter en mega-macka, kaffe så starkt att det bränner i halsen och tråkiga nötter på svinn ligger på talriken och väntar på att ätas. Nej inte väntas förresten jag äter ju medan jag skriver. 
 
Dagen kommer kännas extra lång och oändlig och jag kommer vara helt borta i andra tankar. Ha så kul att möta mig idag gott folk! 

Rädslor och tröst

Ibland är enda lösningen till vad som helst att lyssna på Håkan Hellström. Ett gammalt minne dyker idag upp. Hans första skiva vilar i mina 8-åriga händer och jag tillsammans med min dåvarande bästa vän lägger den i stereon och hoppar i hennes föräldrars säng och skriker till "Kom igen Lena".
Efter extasen ligger vi tillsammans och stirrar upp i taket och pratar om döden. Vi lovar att hitta varandra där igen. Därborta, vad det nu än var, hur långt bort vi än hamnar ifrån varandra.

Idag har vi inte längre kontakt. Ändå är det minnet något av det starkaste jag har från när jag var såpass liten. Undrat många gånger varför. När jag lyssnar på Håkan så faller jag ibland tillbaka där igen. Vi skulle hitta varandra efter döden. Det var ett ögonblick våra ögon möttes och vi var inte rädda. Rädslan för döden har kommit när jag blivit äldre. När jag var liten såg jag döden som något naturligt, nu skrämmer det mig mer än någonsin. Tänk om jag inte hinner med allt jag vill?

Jag är inte rädd. Men jag är nervös. Nu, igår, idag och i övermorgon. Ännu en gång, så vet jag att det är nära. Jag vet att det kan vara farligt. Vi pratade om flyttningen idag. När ska vi börja packa? Herregud vi måste få tag i bananlådor osv..

Håkan lugnar mig i dessa lägen. Jag lyssnar på "det tog så lång tid att bli ung"- och inser.. JAG ÄR UNG! Världen ligger framför mina fötter och jag behöver bara ta steget ut. Jag lyssnar ingående på stråkarna i sången och känner en fridfull omfamning från honom. Trots att han aldrig kommer veta vilken tröst han är, så känns det som att han vet och förstår på något sätt ändå.

skrämmande verklighet

Såg precis på en dokumentär på Netflix. The human experiment. Väldigt informativ och seriös var den, och till stor del även skrämmande. Den handlade om mycket, men huvudtemat var kemikalier, närmare bestämt kemikalier som finns i våra vardagsprodukter. Alltså, schampoo, smink, tvätt/diskmedel, rengöringsmedel till och med byggmaterial. Detta är mer relevant för befolkningen i USA, eftersom de har andra lagar och regler kring krav på testning av produkter före de släpps på marknaden än de vi har inom EU. Men oavsett, allt de visade, all statiskt, ökningen av cancer, oförmåga att få barn, ökningen av diabetes, adhd, bröstcancer i både män och kvinnor, mycket kopplat till olika typer av kemikalier som vi använder varje dag. Med andra ord; riktigt jävla farliga kemikalier.

Jag går så ofta runt och känner mig paranoid och löjlig över försiktighetsåtgärder jag tar för att känslan av alla t.ex "zero" produkter smakar konstigt, är dessutom kalori-befriade och passar helt utmärkt till vår hälsotrend som vi lever i just nu. Varför känns det inte rätt att köpa sådant? Varför ska man ersätta näring (dvs ofta fett) med kemikalier eller helt och hållet TA BORT kalorier för att behålla sin fina kropp som bara är ett svar på en modern fåfänga. Det är här det börjar bli skrämmande.... Är vi faktiskt bara pjäser i ett spel? Går vi på detta alldeles för lätt eftersom vi vet för lite om vad det är vi väljer att ha på talriken? Eller på våra ansikten? Eller i duschkabinen när vi tvättar oss?

Hur maktlös är man inte när information inte finns tillgänglig?
Allvaret kan ligga i de minsta valen vi tar. Om det står mellan att köpa saft med socker i, eller köpa saft som är en "zero"-produkt. Varför inte "zero"? Det är ju nyttigare! Och gott!
Socker är inte så farligt om man äter någorlunda okej mängd av det. Trycker du i dig en muffin i timmen är det så klart inte heller bra, och ja, socker är beroendeframkallande men har man lite självrespekt och disciplin så är det inget som stoppar dig från att unna dig det där fredagsgodiset.

Man är liksom fast mitt-emellan över vad som är nyttigt och vad som är onyttigt idag. Debatterna över vilka dieter som är bäst, vilka produkter som är bäst och vilka som är de största bovarna i samhället, är oändliga. Vad ska man tro på? Vad räknas som paranoia och vad är faktiskt farligt för en?