Rädslor och tröst
Ibland är enda lösningen till vad som helst att lyssna på Håkan Hellström. Ett gammalt minne dyker idag upp. Hans första skiva vilar i mina 8-åriga händer och jag tillsammans med min dåvarande bästa vän lägger den i stereon och hoppar i hennes föräldrars säng och skriker till "Kom igen Lena".
Efter extasen ligger vi tillsammans och stirrar upp i taket och pratar om döden. Vi lovar att hitta varandra där igen. Därborta, vad det nu än var, hur långt bort vi än hamnar ifrån varandra.
Idag har vi inte längre kontakt. Ändå är det minnet något av det starkaste jag har från när jag var såpass liten. Undrat många gånger varför. När jag lyssnar på Håkan så faller jag ibland tillbaka där igen. Vi skulle hitta varandra efter döden. Det var ett ögonblick våra ögon möttes och vi var inte rädda. Rädslan för döden har kommit när jag blivit äldre. När jag var liten såg jag döden som något naturligt, nu skrämmer det mig mer än någonsin. Tänk om jag inte hinner med allt jag vill?
Jag är inte rädd. Men jag är nervös. Nu, igår, idag och i övermorgon. Ännu en gång, så vet jag att det är nära. Jag vet att det kan vara farligt. Vi pratade om flyttningen idag. När ska vi börja packa? Herregud vi måste få tag i bananlådor osv..
Håkan lugnar mig i dessa lägen. Jag lyssnar på "det tog så lång tid att bli ung"- och inser.. JAG ÄR UNG! Världen ligger framför mina fötter och jag behöver bara ta steget ut. Jag lyssnar ingående på stråkarna i sången och känner en fridfull omfamning från honom. Trots att han aldrig kommer veta vilken tröst han är, så känns det som att han vet och förstår på något sätt ändå.
Efter extasen ligger vi tillsammans och stirrar upp i taket och pratar om döden. Vi lovar att hitta varandra där igen. Därborta, vad det nu än var, hur långt bort vi än hamnar ifrån varandra.
Idag har vi inte längre kontakt. Ändå är det minnet något av det starkaste jag har från när jag var såpass liten. Undrat många gånger varför. När jag lyssnar på Håkan så faller jag ibland tillbaka där igen. Vi skulle hitta varandra efter döden. Det var ett ögonblick våra ögon möttes och vi var inte rädda. Rädslan för döden har kommit när jag blivit äldre. När jag var liten såg jag döden som något naturligt, nu skrämmer det mig mer än någonsin. Tänk om jag inte hinner med allt jag vill?
Jag är inte rädd. Men jag är nervös. Nu, igår, idag och i övermorgon. Ännu en gång, så vet jag att det är nära. Jag vet att det kan vara farligt. Vi pratade om flyttningen idag. När ska vi börja packa? Herregud vi måste få tag i bananlådor osv..
Håkan lugnar mig i dessa lägen. Jag lyssnar på "det tog så lång tid att bli ung"- och inser.. JAG ÄR UNG! Världen ligger framför mina fötter och jag behöver bara ta steget ut. Jag lyssnar ingående på stråkarna i sången och känner en fridfull omfamning från honom. Trots att han aldrig kommer veta vilken tröst han är, så känns det som att han vet och förstår på något sätt ändå.
Tror att det kan vara friskt att ha en rädlsa för att hinna med. Det gör att man lever mer i nuet. Samtidigt som rädlsan inte får ta över så vardagen blir en stress, sjukt svår balans. Du är ung och påväg mot ett av dina största äventyr, du har ditt på det torra 😘