Den eviga väntan

Det är svårt att beskriva känslan av att vakna upp första dagen på semestern. Jag somnade om kanske, tre gånger innan jag valde att gå upp och brygga kaffe. Regnet ger ifrån sig det där ljudet mot fönstret som låter extra mysigt när man är inomhus och har tryggt avstånd från det.

Jag lyssnar när Oscar ligger kvar och sover vidare och i stillheten, med mitt färska kaffe, sätter jag mig i soffan och läser vidare Shantaram.

Hur magiskt är det inte egentligen, när man har såpass fokus i sitt läsande att tiden rinner iväg och nästa tillfälle man tittar till tiden så gör man det av hunger! Jag glömde min frukost! Så här sitter jag nu, med min frukost och inget speciellt jag vill skriva om, men kände ändå hunger för att skriva. Och äta.

Denna veckan kommer bli lugn och taktisk. Jag ska ämna denna lilla semestern till mig själv och se till att ingen stress kommer och stör. Vi ska börja kolla på vårt första boende i Indien. Börja med hotell de första nätterna nära flygplatsen, sedan vidare till eventuellt en lägenhet med eget kök för omkring, en månad. Vi kom fram till att det säkert är bäst att stanna på ett ställe en längre tid först, för att ha chans att lära känna staden lite innan vi drar vidare till annat.

Fast att tiden börjar dra ihop sig nu, tanken slog mig häromdagen att jag bara ska jobba i två månader till, så är jag just nu lugnare än jag har varit tidigare. Jag är väldigt känslig, emotionellt, men jag har aldrig känt mig mer sansad och samlad än vad jag är nu. Det känns som att allt redan har förändrats redan innan avresa. Jag har redan växt och förändrats.

Kanske har det att göra med all väntan. Mitt hjärta stannar av lite av bara ordet. Den ökända tortyren som alla unga känner till. Att vänta. Den värsta sorten av väntan är den man inte vet vad man väntar på. Som under gymnasiet. Alla längtar, väntar och hoppas på något annat, större, den stora vida världen. Men första året efter studenten är liksom en blandning av förtvivlan och frihet. Vad det detta jag hade tänkt mig? Föreställde jag klivet ut i världen såhär?

Första året här i Oslo var tufft. På många sätt. Jag väntade. Det var det värsta. Jag väntade på något men visste inte vad. Tillslut levde man med det. Bar på det.

Allt förändrades på nyår. Nyåret vi valde vad vi ville göra. Målet fanns där. Svaret på väntan. ÄNTLIGEN! Och svaret var Indien. Vi åker dit, vi lever livet, vi reser.

Det är säkert därför jag mår som jag gör nu. Summerar man upp de två åren jag har bott här, så har halvåret från nyår till idag varit den mest betydande delen för mig i Oslo. Att planera att fullfölja sin dröm.

Att återvända

 
Hälsade på mitt gamla jobb på restaurangen i lördags. Värmen var så påtaglig den dagen och det kändes som man kunde smälta i solen. Men det är sommar, och sommaren får man inte klaga på.
Innan jag gick till restaurangen så promenerade jag runt i området. Gick in i en butik och köpte frukt och te. Tog bilder. Det var harmoniskt. Jag såg stora hundar ligga tungt på marken utanför kaféerna och ägarna sitta och röka i den heta förmiddagssolen.
Kommer vi tillbaka till Oslo vet jag nu vilket område jag vill bo i och det är just där jag var före jag skulle till Tonys. Underbart område.

Nostalgin slog mig hårt när jag öppnade dörren in till Tonys, lukten av mat fick magen att kurra rejält. Något man aldrig kunde förneka var kvalitén på maten. Har själv fått så mycket inspiration till min egna matlagning genom att observera Tony det året. Hans stora grytor, många gram av chili och användning av fisk, fågel och kött.

Efter att ha suttit på min plats en stund så märker jag när kunder kommer in och söker efter hjälp eller service och av gammal vana möter jag deras ögon och svarar på deras frågor. "Oj.. haha fast jag jobbar inte här längre..." Kom jag på mig själv tänka och säga flera gånger under besöket.

Att återvända kan ge tillbaka så mycket. Kan inte fatta att det var över ett år sedan jag slutade där. Livet går vidare, men tillfällen som dessa, blir liksom nästan spöklikt.. Vart tog hela det året vägen? Vad har jag gjort? Vad har min tid gått till? Jag var inte nervös över att hälsa på.. Lite spänd kanske. Men bemötandet jag fick och alla nyheter och allt catching up man hann göra.. Jag är glad att jag gick dit.

Separationsångest

Med stort S!

Man vill hinna med allt man kan nu. Kommer på vilka man vill träffa och vad man vill göra. Allt blir satt på sin spets när man vet att man ska iväg en längre tid. Jag vill kunna krama om och säga hur mycket jag tycker om alla i min omgivning. Har även mer lust o be idioter dra åt helvete också. Men där får man hålla tillbaka. Haha.

Lyssnar mycket på The Lumineers nu. De hade en hitlåt för två år sedan med "Ho hey". Men lyssnar man på resten av albumet så dör man inombords. Så vackra låtar. Dynamik, power och en fantastisk röst. En röst som ger en rysningar. Han sjunger från hjärtat.
LYSSNA!

Att lyssna, på riktigt lyssna, är det mest underskattade som finns. Pröva att hålla käften en hel dag och bara lyssna. Man lär sig definitivt mer av det än att bara prata tills munnen gör ont. Det märker man mest i serviceyrken kan jag lova.

Nu ska jag äta mat.