Den eviga väntan

Det är svårt att beskriva känslan av att vakna upp första dagen på semestern. Jag somnade om kanske, tre gånger innan jag valde att gå upp och brygga kaffe. Regnet ger ifrån sig det där ljudet mot fönstret som låter extra mysigt när man är inomhus och har tryggt avstånd från det.

Jag lyssnar när Oscar ligger kvar och sover vidare och i stillheten, med mitt färska kaffe, sätter jag mig i soffan och läser vidare Shantaram.

Hur magiskt är det inte egentligen, när man har såpass fokus i sitt läsande att tiden rinner iväg och nästa tillfälle man tittar till tiden så gör man det av hunger! Jag glömde min frukost! Så här sitter jag nu, med min frukost och inget speciellt jag vill skriva om, men kände ändå hunger för att skriva. Och äta.

Denna veckan kommer bli lugn och taktisk. Jag ska ämna denna lilla semestern till mig själv och se till att ingen stress kommer och stör. Vi ska börja kolla på vårt första boende i Indien. Börja med hotell de första nätterna nära flygplatsen, sedan vidare till eventuellt en lägenhet med eget kök för omkring, en månad. Vi kom fram till att det säkert är bäst att stanna på ett ställe en längre tid först, för att ha chans att lära känna staden lite innan vi drar vidare till annat.

Fast att tiden börjar dra ihop sig nu, tanken slog mig häromdagen att jag bara ska jobba i två månader till, så är jag just nu lugnare än jag har varit tidigare. Jag är väldigt känslig, emotionellt, men jag har aldrig känt mig mer sansad och samlad än vad jag är nu. Det känns som att allt redan har förändrats redan innan avresa. Jag har redan växt och förändrats.

Kanske har det att göra med all väntan. Mitt hjärta stannar av lite av bara ordet. Den ökända tortyren som alla unga känner till. Att vänta. Den värsta sorten av väntan är den man inte vet vad man väntar på. Som under gymnasiet. Alla längtar, väntar och hoppas på något annat, större, den stora vida världen. Men första året efter studenten är liksom en blandning av förtvivlan och frihet. Vad det detta jag hade tänkt mig? Föreställde jag klivet ut i världen såhär?

Första året här i Oslo var tufft. På många sätt. Jag väntade. Det var det värsta. Jag väntade på något men visste inte vad. Tillslut levde man med det. Bar på det.

Allt förändrades på nyår. Nyåret vi valde vad vi ville göra. Målet fanns där. Svaret på väntan. ÄNTLIGEN! Och svaret var Indien. Vi åker dit, vi lever livet, vi reser.

Det är säkert därför jag mår som jag gör nu. Summerar man upp de två åren jag har bott här, så har halvåret från nyår till idag varit den mest betydande delen för mig i Oslo. Att planera att fullfölja sin dröm.

Kommentarer:

1 Gimli:

Du skriver så säkert och behagligt. Funderar på att skaffa blogg så jag kan skriva av mig allt man har innanför huvudet. Sättet du skriver på påminner mig av sättet Patti Smith beskriver i hennes bok just Smith.
Vill lära mig skriva på detta sättet. Ska göra ett försök och se om intresset finns påringning eller om det är en kort tids längtan att kunna skriva så fint som du gör. Väldigt skönt att läsa allt och verkligen förstå vad som försegår innanför ditt huvud i detta äventyr! Puss på dig 🌷🌷🌷🌷

Svar: gud emelie tack för dina ord. När du säger något sånt eller ger en komplimang träffar det mig alltid rakt i hjärtat <3 Jag ska skicka boken jag pratade om till dig i berlin! det är mysig kvällsläsning, man får ro i själen, tror du kommer gilla den! <3
Rebecca Somfai

Kommentera här: