Svindel och förtrollande sommarlukter

Skogen luktade sådär förtrollande gott just idag. Vinden drog med sig en lugnande effekt i mitt sinne och samtigt fanns man i nuet som var så påtagligt och kittlande i fingertopparna. Jag tog några bilder som nu och allt annat man fotografera förvandlas till ett minne bara några minuter efter. Oscar pratade om en känsla när man promenerar och benen liksom bara försvinner och man fortsätter bara att gå framåt med fokus på allt omkring och varandra. Den känslan kände jag av idag när vi promenarade runt i Ekebergparken. 
 
Kan få lite svindel av den vackra utsikten vi har från där vi bor och ut över Oslo. Jag älskar utsikt och fina vyer men förstör upplevelserna genom att föreställa mig att jag kastas ut och faller, impulskastar min telefon, tappar balansen och stupar över eller bara se nycklar och ansvar vara ett minne blott i horisonten. brrr.
 
Under veckan sker mycket. Vi vaccinerar oss på tisdag. Hoppas på att man inte säckar ihop totalt av alla sprutor. Jag kommer trotsa en väldigt plågsam träningsvärk imorgon och pilla in en snus som inte längre svider i överläppen. Jag kommer även sörja förslusten av min flera år gamla Ipod-sladd som försvann under en sverige tur och som inte ens finns kvar att köpa i butiker längre. Nu mindre än någonsin vill jag använda något annat än min Ipod. Tänker ABSOLUT INTE skaffa ett annat alternativ eller använda spotify på mobilen eller något. Bara av ren respekt av mina nostalgiska och bortglömda Ipod som omvärlden har gått vidare från. 
Kanske sörjer en vecka tills jag saknar att ha musik till jobbet.
 
 
 
Oslo hamn
 
 

Rutiner som inte räcker till

När man har något framför sig som man längtar ihjäl sig till, kan jag reagera på två olika sätt. Jag liksom kategoriserar allt runt mig just nu som "viktigt" och "oviktigt". Simpelt och ganska primitivt. Det som är i mellan-sfären är bl.a träningen. Är träning viktigt nu när jag ändå kommer lägga det åt sidan i ett halvår framöver? Mja, eller jo eller nä?

Att träna har gett mig mycket och bidragit till att jag har mått bra de åren jag bott här i Oslo men det börjar sakta men säkert bara bli en grej att få ur min energi och rastlöshet på. Det blir lätt pass man hoppar över nu eftersom jag tränar mycket ensam. När man inte har någon som pushar en så kastar man liksom in handduken innan man ens börjat matchen.

Jag är egentligen en rutinmänniska. Jag gillar rutiner. Men nu..? PUH! Samtidigt som jag vill få dagarna att gå, så får jag lite panik och vill bara bromsa allt för att fundera vad jag egentligen håller på med. Ena stunden; Indien? Javisst. Underbart, äventyr. Andra stunden; Indien? Ja men, tänk om jag blir biten av en rabieshund? Tänk om vi blir rånade? Tänk om någon säng vi ligger i har vägglös o vi tar med oss det hem och gud vet vad mer?

Med allt som pågår i huvudet är det skönt att faktiskt jobba nu. Då måste jag ha fokus på annat, och veta vad jag håller på med eftersom man hanterar pengar.

Lyssnar mycket på first aid kit just nu. Deras texter är både poesi och berättelser. Jag älskar att höra på deras nya låtar, man märker stor skillnad och utveckling sedan deras två första album. Började lyssna på dem i högstadiet, innan de blivit stora. Har följt dem sedan dess och bara tänkt att de förtjänar uppmärksamheten de fått. Man känner sig nästan lite mammig när sånt händer. Artister man själv vuxit upp med blir stora när man själv blivit äldre. Konstigt sånt, sånt man tar till sig så personligt som musik. Det måste vara därför man får känslor som en mammas stolthet?

Shantaram

Det är så lätt att klaga när man inte har något bättre för sig i tankarna. Nu när björkarna har slagit ut och körsbärsträden sprider sin lukt i området och en o annan humla surrar runt en, då undrar man hur det är möjligt att orka vara så bitter en hel vinter. Det är tur att man kan förlåta sig själv lite för det. 

Utanför oss fortsätter en hängiven skata bygga sitt bo till sig själv och idag, en regnig dag som denna, unnar jag mig att rensa huvudet och bara ligga i soffan och läsa en av mina böcker om Indien- Shantaram.

Boken utspelar sig i Bombay, nuvarande Mumbai, och baserar sig på verkliga händelser. Att läsa den på engelska, vilket är originalspråket, är väldigt behagligt eftersom författaren som skriver om sitt äventyr där nere, gör det helt fantastiskt. Översättningen skulle inte ge boken rättvisa.

Ja, och vad är inte denna människa som flytt från ett australienskt fängelse och bor i exil i mullriga Bombay med om? Man ser en ganska tung och kriminell sida av staden i boken, t.ex människohandel, slummen, smuggling och en o annan drogaffär. Samtidigt skildrar han medmänsklighet och kärleken som ibland går i förklädnad som överlevnadsinstinkt på ett väldigt poetiskt sätt.

Förutom att jag läser boken för mitt intresse över resan vi ska göra så rekommenderar jag starkt att läsa den! Den skakar om ens värderingar och man lär sig mycket om hur det är för människor i världen som dagligen kämpar för sin överlevnad.

En grej jag lärde mig ur boken var att Indier faktiskt skakar sådär halvdant på huvudet, som en sån Jesus-leksak man klistrar fast i bilen med jättehuvud ni vet? Beroende på sammanhang betyder det olika saker men gör man så mot en främling så betyder det bl.a att du menar väl och har goda avsikter.

Ps. Snart köper vi flygbiljetter. WIHO! D.s