Två veckor i Rio

Som alla nätter i rio är det behagligt att sitta ute. Vissa nätter kan jag inte sova, och när jag vaknar är det alltid runt samma tid. Det sägs ju att kroppen har en inställd klocka men jag förstår inte riktigt hur min fungerar. Dålig tidsuppfattning är något min kropp har gemensamt med mitt sinne. 
Av alla människor vi har träffat och lärt känna här så måste jag säga att jag har förändrats. En vän här sa att rio har förändrat hans liv. Mitt med egentligen, eftersom vi hade mötet och pratade om det. 
Jag fortsätter möta mig och mina känslor som jag aldrig tidigare gjort. Det är svårt och tungt men det är värt det. Känner mig mer och mer lättad för varje dag. Vilket är en ny känsla på sitt sätt, befrielse. 

Jag föreställde mig denna resa vara mer emotionell än Indien och Californien. Det är en erfarenhet i särklass. Några vi har mött har frågat om jag är brasilianare, vilket jag tar som en stor komplimang. Här möter man vänliga ansikten, öppna och avslappnade. Hundarna som går på gatorna är stolta och bortskämda, många med kuperade svansar. 
Jag skrattar mycket här. Vi skrattar och vi lever underbart, jag är så tacksam över att vara här. Kroppen känns upptinad och mjuk, ingenting gör ont. 

Tiden har bara runnit iväg och vi kom på att vi har varit här i snart två veckor. Halva tiden av vår resa har snart gått. Jag känner mig som hemma, har rutin och befinner mig. 
Ingen av oss har blivit anmärkningsvärt sjuk eller blivit drabbad av någon olycka, (peppar peppar) 
Nu kan vi bli förstådda någorlunda med korta fraser och ord på portugisiska. Har inte köpt någon souvenir än men det kommer. 

Har däremot en tatueringtid den 20e. Carlos som äger hostelet hjälpte mig med det, artisten är en nära vän till honom. Man känner sig liksom inkluderad här. Folk frågar och är nyfikna. 
Jag har en fin bränna och känner mig vacker.
Många fina minnen kommer med hem från rio. 

/Rebecca

Tankar i brasilianska gryningen

Tänk dig ringarna från Saturnus, 
Ja och jag tänker. Tänka sig att befinna sig och inte tänka vidare. Jag bara lyssnar och finns på plats. Det är en skön känsla, att landa i sig själv. 
Jag tänker däremot på saker jag måste tänka på. Sånt som måste bli färdigtänkt på. Så det blir söndermalt och som tillslut kan försvinna. Men sånt tar tid, och jag lever så gott jag kan under tiden. Samtidigt känner jag mig modig som konfronterar det, väljer att göra det. Jag låter min kropp utföra sina uppgifter, samtidigt som mitt sinne får göra sitt. Jag vet att vissa saker aldrig kommer försvinna, och det är bara att acceptera. Att lära sig det har jag märkt är svårt, väldigt svårt men måste bara göras. Det är en del av att växa upp och gå vidare. 
Ord från vänner, tröstande famnar från min familj och en människa som är med mig här i Brasilien är min styrka när det behövs. Bara att sitta och minnas vad min syster har sagt, vad mina vänner har gjort för mig och hur Viktor läser av mig och förstår mig. Vi har tålamod med varandra. Vi har ju all tid i världen härnere. 
Nu är jag inte längre lika rädd för att visa mig sårbar. Vilket är en enorm lättnad. Jag är tacksam för att jag kan leva ut min kreativitet också, över sorg, men även över känslor överlag och kärlek. 
Kan inte riktigt föreställa mig hur det känns för andra som inte har något som får dem att känna sig befriade eller lättade. Inte riktigt vet hur de ska göra. 
Gör något vacker ur din sorg sa en vän till mig en gång, och det kan jag erkänna nu, att det gör jag. Jag känner att livet är vackert, och värt att beskåda och leva. 
Jag kan säga att jag var där, som Laleh sjunger, en stund på jorden. 
För här är jag, jag finns och jag har min tid. Mer än det finns inte, och det är fortfarande obegripligt enormt att få denna chans, en enda gång någonsin.

Den 20e februari kommer jag göra en ny tatuering här i rio. Det kommer vara ansiktet av Frida kahlo. 
Hon var och är fortfarande en av de ballaste kvinnorna som fanns. Livet var så brutal mot henne, men hon slutade aldrig slåss. Hennes kraft och hennes sorg skulle sänka vem som helst till avgrunden, men hon trotsade det. Hon valde livet och allt det vackra i livet, på sitt egna unika sätt. Hon är en sann förebild. 
Att ha henne på min kropp, känns som en stolthet. Stolthet och styrka, som säger att man aldrig, aldrig någonsin, ska ge upp. 

/Rebecca

Fire

Born alone in a troubled city, 

I listen closely for an excuse to leave, 
I dont need your approval, 
Neither your pity. 
Plenty of aces in my sleave, 
I can stay in the carneval dance, 
I do whenever I have the chanse. 
Learned from the very start, 
Nothing is lasting, 
Only fairy-tales last forever. 
So whatever the face you see, 
Make sure to stay away. 
I've learned to stick to the truth, 
And leave the rest for my grave. 
Suffer comes with great reward, 
So i stay strong and keep travel with the wind. 
I am sorry that you lost the war, 
But my guns are always ready. 
You made me prepare the fire, 
I cant feel the difference between, 
Love and desire. 
My sorrow Will last but, 
I am proud, of me, 
No matter my story, my past. 

/Rebecca