Kärleksnarkoman
Är man kärleksnarkoman? Kippar efter andan, oxygen jag vill ha mer,
Jag blickar upp, men sanningen jag ser. Vad finns egentligen kvar, när jag gräver i mitt inre söker efter svar.
Här kommer lyckan för hundar som oss. Jag måste släppa, måste bryta mig loss.
Är man kärleksnarkoman, förlåt för allt jag sa. Jag fick smak för livets heroin, lämnade månens stenar i små skrin.
Pandoras ask, jag sa, är du min så är det bara att ta.
Här kommer natten för alla jazzkatter. Dina andetag vaggade mig till söms. Du var inbjuden till grottorna, till de hemliga skatterna.
Jag brukar smyga runt i trakterna,
Där andra minnen distraherar mitt sinne,
Är man kärleksnarkoman. Står det skrivet i skrifterna, i dikterna, jag sjunker in, jag minns de vita stränderna, från min barndom havet och klipporna.
Jag ser blickarna men det spelar ingen roll.
Man vill vara hög när man är ung sjunger han. Det spelar ingen roll, havet sköljer över, kunde det någonsin vara sant, smakat på livets heroin. De säger kasta inga pärlor åt svin. Jag blickar ut, hon sa jag vet att det är tungt.
Jag är en kärleksnarkoman, jag kände skulden redan som barn. Juni och hennes strålar ger mig ett löfte att, det kanske var hugget i sten, jag övertygar mig själv under midnattshimlen och hennes klara sken.
Rebecca
