Mina stenar
Jag kanske höll så hårt i mina stenar, när jag var barn, för att allt annat omkring mig brann ner.
Stenar brinner inte. Berg viker sig inte. I hjärtat fanns det stenar. Jag Har släppt dem nu. Det är både befriande och märkligt. Mina stenar var mitt skydd. Jag hann gravera mina svar, mitt försvar, ja vad som helst som kom på tal. Jag var barn men såg
även allt på allvar.
Månen hon gav mig magi. Atmosfärens gåvor, tyngde mina handflator. Gravitation gav mig trygghet. Hon dagdrömmer, hon är klarvaken, hon vaknar mitt i natten. Hon är is hon är eld hon är vatten.
Säg mig den hemligheten jag lovar, den vilar tryggt hos mig. Jag kan berätta mina släppa in dig i min Borg. Jag vet hur du känner, men snälla fastna inte i din sorg.
Jag är månens drottning, du är kung av sand. Kanske jag vågar en vacker dag ta din hand, sätta min kropp i brand. Jag kan vakta dig under natten, jag kan släppa in dig.
Ja, jag är eld, jag är is, jag är vatten.
Bex