Bredvid

Jag ser en spricka i himlen, det är den nyvakna gryningen,
Hon ser på mig. 

Jag sträcker mig mot dig, 
Jag har någon slags vårrus
Bakom revbenen.
Jag kan känna mig förälskad med,
vårruset i mitt bröst.

Jag vaknar med en viskning från midnatt,
Månen mot öst.
I gryningen hör jag din röst.

Någonting att ha på sitt staffli, 
Du finns på min näthinna
Ett fotografi.

Kanske är jag lik kalabalik,
Sånt kan man tänka,
När man vill känna sig unik.

Jag vaknar upp med vårruset
Jag känner värme jag känner en törst.
Jag kan känna av natten,
Förflutet något förfruset,
Hon kan vara mig en tröst. 

En knopp i en betongvägg,
Genom sprucket glas,
Min glaskula till själ,
Vaknas till liv, 
När hon dyker upp

Bredvid 

Mina stenar

Jag kanske höll så hårt i mina stenar, när jag var barn, för att allt annat omkring mig brann ner. 
Stenar brinner inte. Berg viker sig inte. I hjärtat fanns det stenar. Jag Har släppt dem nu. Det är både befriande och märkligt. Mina stenar var mitt skydd. Jag hann gravera mina svar, mitt försvar, ja vad som helst som kom på tal. Jag var barn men såg även allt på allvar. 

Månen hon gav mig magi. Atmosfärens gåvor, tyngde mina handflator. Gravitation gav mig trygghet. Hon dagdrömmer, hon är klarvaken, hon vaknar mitt i natten. Hon är is hon är eld hon är vatten.
Säg mig den hemligheten jag lovar, den vilar tryggt hos mig. Jag kan berätta mina släppa in dig i min Borg. Jag vet hur du känner, men snälla fastna inte i din sorg. 

Jag är månens drottning, du är kung av sand. Kanske jag vågar en vacker dag ta din hand, sätta min kropp i brand. Jag kan vakta dig under natten, jag kan släppa in dig. 
Ja, jag är eld, jag är is, jag är vatten. 

Bex

Mumrik

En snusmumrik spelar på sin harmonika, 
En av kvällens harmoni.
Man får leva med bitterljuv melodi,
Skam och ironi,
Alla vill vi väl kännas 
Fullbordad innuti.
Ett pulserat hjärta och puls,
Allt är väl bara ren idioti