Rutiner som inte räcker till
När man har något framför sig som man längtar ihjäl sig till, kan jag reagera på två olika sätt. Jag liksom kategoriserar allt runt mig just nu som "viktigt" och "oviktigt". Simpelt och ganska primitivt. Det som är i mellan-sfären är bl.a träningen. Är träning viktigt nu när jag ändå kommer lägga det åt sidan i ett halvår framöver? Mja, eller jo eller nä?
Att träna har gett mig mycket och bidragit till att jag har mått bra de åren jag bott här i Oslo men det börjar sakta men säkert bara bli en grej att få ur min energi och rastlöshet på. Det blir lätt pass man hoppar över nu eftersom jag tränar mycket ensam. När man inte har någon som pushar en så kastar man liksom in handduken innan man ens börjat matchen.
Jag är egentligen en rutinmänniska. Jag gillar rutiner. Men nu..? PUH! Samtidigt som jag vill få dagarna att gå, så får jag lite panik och vill bara bromsa allt för att fundera vad jag egentligen håller på med. Ena stunden; Indien? Javisst. Underbart, äventyr. Andra stunden; Indien? Ja men, tänk om jag blir biten av en rabieshund? Tänk om vi blir rånade? Tänk om någon säng vi ligger i har vägglös o vi tar med oss det hem och gud vet vad mer?
Med allt som pågår i huvudet är det skönt att faktiskt jobba nu. Då måste jag ha fokus på annat, och veta vad jag håller på med eftersom man hanterar pengar.
Lyssnar mycket på first aid kit just nu. Deras texter är både poesi och berättelser. Jag älskar att höra på deras nya låtar, man märker stor skillnad och utveckling sedan deras två första album. Började lyssna på dem i högstadiet, innan de blivit stora. Har följt dem sedan dess och bara tänkt att de förtjänar uppmärksamheten de fått. Man känner sig nästan lite mammig när sånt händer. Artister man själv vuxit upp med blir stora när man själv blivit äldre. Konstigt sånt, sånt man tar till sig så personligt som musik. Det måste vara därför man får känslor som en mammas stolthet?
Att träna har gett mig mycket och bidragit till att jag har mått bra de åren jag bott här i Oslo men det börjar sakta men säkert bara bli en grej att få ur min energi och rastlöshet på. Det blir lätt pass man hoppar över nu eftersom jag tränar mycket ensam. När man inte har någon som pushar en så kastar man liksom in handduken innan man ens börjat matchen.
Jag är egentligen en rutinmänniska. Jag gillar rutiner. Men nu..? PUH! Samtidigt som jag vill få dagarna att gå, så får jag lite panik och vill bara bromsa allt för att fundera vad jag egentligen håller på med. Ena stunden; Indien? Javisst. Underbart, äventyr. Andra stunden; Indien? Ja men, tänk om jag blir biten av en rabieshund? Tänk om vi blir rånade? Tänk om någon säng vi ligger i har vägglös o vi tar med oss det hem och gud vet vad mer?
Med allt som pågår i huvudet är det skönt att faktiskt jobba nu. Då måste jag ha fokus på annat, och veta vad jag håller på med eftersom man hanterar pengar.
Lyssnar mycket på first aid kit just nu. Deras texter är både poesi och berättelser. Jag älskar att höra på deras nya låtar, man märker stor skillnad och utveckling sedan deras två första album. Började lyssna på dem i högstadiet, innan de blivit stora. Har följt dem sedan dess och bara tänkt att de förtjänar uppmärksamheten de fått. Man känner sig nästan lite mammig när sånt händer. Artister man själv vuxit upp med blir stora när man själv blivit äldre. Konstigt sånt, sånt man tar till sig så personligt som musik. Det måste vara därför man får känslor som en mammas stolthet?
Undrar var du fått idén kring vägglöss ifrån :O (Kärralund? :P)