Svindel

Jag sitter, jag sitter och ser min barndom, svepa förbi, 
tänker allt med ett gott hjärta kan lik väl räknas som idioti. 
Jag ser teatern, jag ser skådespeleriet, jag ser hur du lider, och jag behåller allt du någonsin sagt i, det guldkantiga smyckeskrinet. 
Jag kanske förlorar alla mina vänner, du kanske glömmer alla våra nätter. 
Jag kisar mot strålkastarljuset, jag tänker det är nu eller aldrig. 
Mina läppar formar orden, min röst kanske spricker, jag kanske möter min undergång, 
jag kanske har den törsten som aldrig släcker, 
Rebecca vad har du gjort mot dig själv, du är en del av världen, 
se den och våga möta minnen du begravt och kanske väcker, 
När du skriver när du sitter när du bevittnar blickarna omkring. 
Jag står på tå för att försöka, för att någonsin kunna nå, jag vågar inte men jag vågar ändå,jag blir träffad av pilbågen. kanske upplever en dröm eller en annan verklighet, hitta ro inom indisk spiritualitet. 
Asfalten är hård att ramla mot, 
Jag tappar balansen i höstvinden, 
Men jag vågar klättra upp igen, 
Trots svindeln

Kommentera här: