thelynxdiary.blogg.se

Tänk dig ringarna från Saturnus, 

Ja och jag tänker. Tänka sig att befinna sig och inte tänka vidare. Jag bara lyssnar och finns på plats. Det är en skön känsla, att landa i sig själv. 

Jag tänker däremot på saker jag måste tänka på. Sånt som måste bli färdigtänkt på. Så det blir söndermalt och som tillslut kan försvinna. Men sånt tar tid, och jag lever så gott jag kan under tiden. Samtidigt känner jag mig modig som konfronterar det, väljer att göra det. Jag låter min kropp utföra sina uppgifter, samtidigt som mitt sinne får göra sitt. Jag vet att vissa saker aldrig kommer försvinna, och det är bara att acceptera. Att lära sig det har jag märkt är svårt, väldigt svårt men måste bara göras. Det är en del av att växa upp och gå vidare. 

Ord från vänner, tröstande famnar från min familj och en människa som är med mig här i Brasilien är min styrka när det behövs. Bara att sitta och minnas vad min syster har sagt, vad mina vänner har gjort för mig och hur Viktor läser av mig och förstår mig. Vi har tålamod med varandra. Vi har ju all tid i världen härnere. 

Nu är jag inte längre lika rädd för att visa mig sårbar. Vilket är en enorm lättnad. Jag är tacksam för att jag kan leva ut min kreativitet också, över sorg, men även över känslor överlag och kärlek. 

Kan inte riktigt föreställa mig hur det känns för andra som inte har något som får dem att känna sig befriade eller lättade. Inte riktigt vet hur de ska göra. 

Gör något vacker ur din sorg sa en vän till mig en gång, och det kan jag erkänna nu, att det gör jag. Jag känner att livet är vackert, och värt att beskåda och leva. 

Jag kan säga att jag var där, som Laleh sjunger, en stund på jorden. 

För här är jag, jag finns och jag har min tid. Mer än det finns inte, och det är fortfarande obegripligt enormt att få denna chans, en enda gång någonsin.

Den 20e februari kommer jag göra en ny tatuering här i rio. Det kommer vara ansiktet av Frida kahlo. 

Hon var och är fortfarande en av de ballaste kvinnorna som fanns. Livet var så brutal mot henne, men hon slutade aldrig slåss. Hennes kraft och hennes sorg skulle sänka vem som helst till avgrunden, men hon trotsade det. Hon valde livet och allt det vackra i livet, på sitt egna unika sätt. Hon är en sann förebild. 

Att ha henne på min kropp, känns som en stolthet. Stolthet och styrka, som säger att man aldrig, aldrig någonsin, ska ge upp. 

/Rebecca