John blund
John blund satt en natt vid min sängkant, sa lita på mig, skillnaden mellan dröm och verklighet är inte alltid markant.
Jag vandrar fritt i detta drömlandskap. Jag fastnade en stund i min egna galenskap.
I rusande fart försvann ett kvartal, tid jag från mig själv stal. Tack alla som vid min sida ännu finns kvar.
Din blick säger att vi delar en ny vänskap. En tid satt jag fängslad i mitt sinnes egna fångenskap.
Svartaste kaffe väckte mig ur den svartaste natten, min törst skrek i mig snälla, snälla ge mig närhet, i denna verkliga verklighet som själen i öknen skriker efter vatten.
Jag dansade, åh jag dansade, jag försvann in i oändligheten.
Jag kände basen jag kände återigen att jag gled ifrån denna verkliga verklighet.
Jag dansade jag nådde molnen, ren euphori, som när man når toppen i sin onani och jag insåg att ett mörkt kapitel har passerat är förbi.
Att öppna upp sitt hjärta må vara ren idioti, men kroppspråk säger det mesta, jag följde med rytmen, här behövs ingen sfi.
Jag dansade i detta drömland. Det må finnas kvicksand, men jag sätter min kropp i brand, du satte min kropp i brand.
Kanske mina ögon var slutna, samba i rio och blues i sjukhussängen, men jag dansade hög på rios vackraste strand.
Hon måste lära sig gå och jag lärde mig stå, jag tog de första steget mot den verkliga verkligheten.
Mitt hjärta kommer slå och slå i några decennier till.
Tid som social konstruktion, teorier om nästa liv ren konspiration, våra rörelser ren kedjereaktion,
tid och rum, i rent vakuum, i vårt rum stod tiden still. Jag vaknade upp efter lång tid dvala, som efter vintern dyker hon upp, den fjäderlätta svalan.
han sa, din tid kommer, what doesn’t kill you makes you stronger. Jag är klarvaken i detta drömlandskap. Ta min hand, jag litar på dig. Jag tror på riktigt,
jag tror på riktigt på vår vänskap.
Jag ska inte dölja mina budskap kring ord som må vara påhittigt,
jag satt på din sängkant. Tid och rum, jag minns vad han sa, john blund, skillnaden mellan dröm och verklighet behöver inte alltid vara markant