Snäckan
Förr var vår kropp, begäret och lusten
smiden ur djävulens eld,
Kvinnan som lurar dig till havs,
ner i havets djup,
Jag är oceanens sjöjungfru,
Jag bryter ditt hjärta itu.
Förhäxad är hon! Bränn henne!
Jag kanske visste men aldrig erkände,
Jag satt och tänkte på det länge.
Hon är en resande som talar i gåtor,
svarar dig men väcker även fler frågor,
kanske jag aldrig skulle lyckas fly från eldens lågor.
Hon är drottning över pyramider och förbjuden kärlek, åh, vilka planer hon smider,
får dig att inse att känslor,
inte är någon barnlek.
I vrede hennes ilska likt vulkaner,
hon hanterar ditt svek,
med spillt blod och tragik,
Medea blev sig själv aldrig lik.
Hon är ett andligt skogsväsen,
Rutten inifrån ifall hon ryggen vänder,
nymfen sjunger till dig den vackraste vers,
Därefter är du i skogen föralltid fast.
Hon som bär månen i sin famn,
hon som vill segla långt men,
återkomma till sin trygga hamn,
Jag vet inte om sagan någonsin var sann men,
jag vet att jag förlorade jag vann,
Jag är snäckan som har havet i sin själ,
För alltid gömd,
på den ödsligaste strand
Rebecca